Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt.

Förbannar min förmåga att låtsas som att allt är bra och sakta sudda bort mitt inre. För nu har det gått så långt att jag inte vet vad jag känner. Jag känner inte mig själv längre. Hur ska de runt mig då känna mig. Går runt elden, rädd för att bli aska. Rädd för livet.

Idag ska jag till psyk. Ingen där tar mig på allvar. Jag får inte träffa läkare. Hon som satte diagnosen vill inte stå för det och diskutera det med mig. Skyller på tidigare läkare som egentligen satte diagnosen från början utan att berätta för mig. Men ska ingen ta ansvar? Ska ingen hjälpa mig med följderna?

Drömde inatt att jag vägde ett halv kilo ifrån den absolut högsta vikten jag kan acceptera. Är nog inte jättelångt därifrån i verkligheten heller. Minns att jag vaknade och var arg på vården för att de låter mig gå upp upp upp. Uppenbarligen har jag ju ingen kontroll själv. De dagar jag tycker jag ätit för mycket blir till ca 1600 kalorier om jag skriver in det i appen. Men vid fyra på eftermiddagarna kan jag ja kommit upp i enbart 600-700. Inser att jag nog skulle få sprätt på förbränningen om jag åt mer men det tar emot. Pallar inte när magen är full. Har ändå inte kräkts. Duktiga jag.

En kollega bjöd på glass igår på fikat. Chefen satt bredvid och frågade försiktigt om jag varit duktig och ätit glass. Varför är man duktig om man som "frisk" ätstörd äter glass?! Jag blev arg och fortsatte mumsa på min melon. (Men jag hade ätit lite glass för att bevisa). En kollega står över och blir kallad duktig. Hon är duktig som står över och jag är det om jag äter?!

Jag har upptäckt nåt märkligt (och otäckt). Numer gillar jag inte att vara ensam. Jag vill ha pojkvän här när jag är ensam. Jag försöker att ha mina isoleringsdagar och ser fram mot dom men när de är här lider jag. Nästa steg är att inte ha dem och bjuda in pojkvän istället. Skrämmande men ett sundhetstecken.

Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha svala kläder.

Va på samtal idag. Blev en del prat om relationer och hur jag hanterar dem. Ville egentligen prata om vikten och kroppen och maten men vågade inte ta upp det. Känns fånigt att prata om sånt när jag är så uppenbart fet. Han skulle bara skratta. Vill på ett sätt bli sådär smal att det syns att jag har problem. Men tror att det bara är sekundärvinsterna jag suktar efter egentligen.

Längtar efter hunger, kläder som sitter löst, konturer av kotorna på ryggen och folks kommentarer. Saknar känslan av att ha ätit det mest förbjudna och kräkts upp det. Tillfredsställelsen av att få äta och sen bli av med ångesten. Saknar däremot inte ett blodtryck som gör att det susar i huvudet och att inte kunna tänka klart.

Men helt klart- jag gillar inte att vara så fet. Får ju knappt gå ut!

Jag önskar att jag inte behövde äta. Att det fanns ett piller att ta istället. Eller att det skulle funka ändå- att leva utan att äta för jag kan inte hantera det.

Det blir bättre och bättre. Med humöret och sinnesstämningen menar jag. Är ändå relativt labil och humöret skiftar rätt grovt under dagen. Dock nästa alltid beroende på dagens omständigheter.

Jag har funderat kring det här med att blogga om svårigheter eftersom det är lätt hänt att det bara blir gnäll. Å andra sidan började jag skriva här med tanken om att få skriva av mig.

Jag vet inte hur jag ska vara när jag mår såhär. Känner sånt hat till mig själv och andra i min omgivning. De som vet om att jag mår dåligt vill hjälpa men jag vill inte. Då kommer det ju till slut fram hur mycket jag hatar dom. Eller?! Jag förtjänar inte att ha nån nära överhuvudtaget.

Det är ingen som känner mig egentligen. Jag känner ju inte ens mig själv helt. Inuti mig finns bara en svart sörja av äckligt hat.

Egentligen borde jag masa mig till jouren och lägga in mig men känner mig inte välkommen där. Enligt min läkare är det normalt att må såhär. Ändå va det hon som gav mig diagnosen efter en timmes samtal och skummande i journalen. Då har jag inte ens berättat för psyk hur jag egentligen mår.

Har just härdat genom en ångestdimma som varat hela eftermiddagen. Tog till slut atarax i hopp om att få sova bort det värsta. Har inte tagit atarax på några veckor för jag blir bara seg och trött. Tankarna finns ju fortfarande där. Visst, har jag tur somnar jag men det känns som att jag bara tillfälligt stoppar tankarna. Blir inte precis av med dem i det långa loppet.

Somnade inte denna gång. Låg platt fall under kedjetäcket och trodde jag skulle sprängas av känslor. Hela jag svämmade över värdelöshetskänslor och ren och skär dödsångest. Döden kallar på mig men jag vill ju inte dö. Tänkte på mina husdjur och smågrabbarna. Vilken musik som skulle spelas på min begravning... Fan, det gör så in i helvetes jävla ont bara att skriva om. Tårarna rinner igen. Forsar.

Så plingar telefonen. Bilder från igår läggs upp till allmän beskådan. Vad är det jag ser?! Mig själv tydligen men jag känner inte igen mig själv. Så tjock, ful och obeskrivligt vidrig. Förra sommaren kunde jag ändå stå ut med att se mig själv på kort. Vården har gjort mig ont. Fått mig själv att överäta igen. Att jag mår sämre inuti verkar ingen där bry sig om. Att bryta svält är målet för behandling. Faktum är att jag mår så gruvligt dåligt över min kropp nu att jag har svårt att ens se på den.

Men gårdagen var så lyckad för de andra. Tydligen även fast jag var med. Kanske lyckades jag dölja min ångest rätt väl även denna gång. Jag kan inte bryta tystnaden och säga ärligt vad jag tyckte om dygnet, eller berätta för någon hur den slutade för min del. Och vad som tog vid när alkoholen började lämna kroppen. Det är väl allmänt känt att tillnyktring ger ökat ångestpåslag om man hade lite Ågren innan.