Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha svala kläder.

Va på samtal idag. Blev en del prat om relationer och hur jag hanterar dem. Ville egentligen prata om vikten och kroppen och maten men vågade inte ta upp det. Känns fånigt att prata om sånt när jag är så uppenbart fet. Han skulle bara skratta. Vill på ett sätt bli sådär smal att det syns att jag har problem. Men tror att det bara är sekundärvinsterna jag suktar efter egentligen.

Längtar efter hunger, kläder som sitter löst, konturer av kotorna på ryggen och folks kommentarer. Saknar känslan av att ha ätit det mest förbjudna och kräkts upp det. Tillfredsställelsen av att få äta och sen bli av med ångesten. Saknar däremot inte ett blodtryck som gör att det susar i huvudet och att inte kunna tänka klart.

Men helt klart- jag gillar inte att vara så fet. Får ju knappt gå ut!