Har just härdat genom en ångestdimma som varat hela eftermiddagen. Tog till slut atarax i hopp om att få sova bort det värsta. Har inte tagit atarax på några veckor för jag blir bara seg och trött. Tankarna finns ju fortfarande där. Visst, har jag tur somnar jag men det känns som att jag bara tillfälligt stoppar tankarna. Blir inte precis av med dem i det långa loppet.

Somnade inte denna gång. Låg platt fall under kedjetäcket och trodde jag skulle sprängas av känslor. Hela jag svämmade över värdelöshetskänslor och ren och skär dödsångest. Döden kallar på mig men jag vill ju inte dö. Tänkte på mina husdjur och smågrabbarna. Vilken musik som skulle spelas på min begravning... Fan, det gör så in i helvetes jävla ont bara att skriva om. Tårarna rinner igen. Forsar.

Så plingar telefonen. Bilder från igår läggs upp till allmän beskådan. Vad är det jag ser?! Mig själv tydligen men jag känner inte igen mig själv. Så tjock, ful och obeskrivligt vidrig. Förra sommaren kunde jag ändå stå ut med att se mig själv på kort. Vården har gjort mig ont. Fått mig själv att överäta igen. Att jag mår sämre inuti verkar ingen där bry sig om. Att bryta svält är målet för behandling. Faktum är att jag mår så gruvligt dåligt över min kropp nu att jag har svårt att ens se på den.

Men gårdagen var så lyckad för de andra. Tydligen även fast jag var med. Kanske lyckades jag dölja min ångest rätt väl även denna gång. Jag kan inte bryta tystnaden och säga ärligt vad jag tyckte om dygnet, eller berätta för någon hur den slutade för min del. Och vad som tog vid när alkoholen började lämna kroppen. Det är väl allmänt känt att tillnyktring ger ökat ångestpåslag om man hade lite Ågren innan.

Det här är så fel. Det känns i hela mig. För varje dag som går kommer jag längre bort från mig själv. Igår var jag med folk jag tycker om där jag borde känna mig trygg. Fick tankar om att dö. Såg framför mig att om en tid sitter de där utan mig och tänker tillbaka hur det va när jag levde. Visade ändå ingenting utåt. Så rädd för vilka reaktioner det skulle kunna ge.

Sen jag fick min diagnos hatar jag mig själv ännu mer. Det är som att jag står utanför mig själv och ser ner på någon med diagnosen. För jag har i flera år sett ner på folk med personlighetsstörningar. Eller inte sett ner på kanske, mest tyckt att det är kört om ens personlighet är så pass avvikande från det normala att man klassificerat den i ett fack med en stämpel.

Jag har inte samma känsla för relationer som de flesta har. Bland annat är jag så känslig för slitningar i relationer hos andra att minsta lilla gnäbb mellan andra får mig att må dåligt i flera dagar.

Mina egna relationer är uppbyggda på falska fasader. Jag anpassar mig till de jag är med eftersom min känsla för vem jag är är så instabil. I sammanhang med väldigt många olika personligheter blir jag utmattad för jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är oerhört känslig för ifrågasättande av något jag gjort eller något som rör mig som person. Det skakar om hela min värld eftersom något av den lilla del av mig som faktiskt står upp och försöker hålla upp mig kanske inte är bra/rätt/ok.

Det som gör allra mest ont just nu är att jag inte kan släppa någon nära varken psykiskt eller fysiskt. Jag är så rädd för att bli ensam och övergiven att jag inte släpper in någon. För har man ingen nära kan man inte bli lämnad. Men den här självskapade ensamheten gör för ont. Så pass ont att jag inte kan leva med den.