Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt.

Förbannar min förmåga att låtsas som att allt är bra och sakta sudda bort mitt inre. För nu har det gått så långt att jag inte vet vad jag känner. Jag känner inte mig själv längre. Hur ska de runt mig då känna mig. Går runt elden, rädd för att bli aska. Rädd för livet.

Idag ska jag till psyk. Ingen där tar mig på allvar. Jag får inte träffa läkare. Hon som satte diagnosen vill inte stå för det och diskutera det med mig. Skyller på tidigare läkare som egentligen satte diagnosen från början utan att berätta för mig. Men ska ingen ta ansvar? Ska ingen hjälpa mig med följderna?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Drömde inatt att jag vägde ett halv kilo ifrån den absolut högsta vikten jag kan acceptera. Är nog inte jättelångt därifrån i verkligheten heller. Minns att jag vaknade och var arg på vården för att de låter mig gå upp upp upp. Uppenbarligen har jag ...

Jag har upptäckt nåt märkligt (och otäckt). Numer gillar jag inte att vara ensam. Jag vill ha pojkvän här när jag är ensam. Jag försöker att ha mina isoleringsdagar och ser fram mot dom men när de är här lider jag. Nästa steg är att inte ha dem och b...

Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha ...

Jag önskar att jag inte behövde äta. Att det fanns ett piller att ta istället. Eller att det skulle funka ändå- att leva utan att äta för jag kan inte hantera det. ...

Det blir bättre och bättre. Med humöret och sinnesstämningen menar jag. Är ändå relativt labil och humöret skiftar rätt grovt under dagen. Dock nästa alltid beroende på dagens omständigheter. Jag har funderat kring det här med att blogga om svåri...