Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt.

Förbannar min förmåga att låtsas som att allt är bra och sakta sudda bort mitt inre. För nu har det gått så långt att jag inte vet vad jag känner. Jag känner inte mig själv längre. Hur ska de runt mig då känna mig. Går runt elden, rädd för att bli aska. Rädd för livet.

Idag ska jag till psyk. Ingen där tar mig på allvar. Jag får inte träffa läkare. Hon som satte diagnosen vill inte stå för det och diskutera det med mig. Skyller på tidigare läkare som egentligen satte diagnosen från början utan att berätta för mig. Men ska ingen ta ansvar? Ska ingen hjälpa mig med följderna?