Jag vet inte hur jag ska vara när jag mår såhär. Känner sånt hat till mig själv och andra i min omgivning. De som vet om att jag mår dåligt vill hjälpa men jag vill inte. Då kommer det ju till slut fram hur mycket jag hatar dom. Eller?! Jag förtjänar inte att ha nån nära överhuvudtaget.

Det är ingen som känner mig egentligen. Jag känner ju inte ens mig själv helt. Inuti mig finns bara en svart sörja av äckligt hat.

Egentligen borde jag masa mig till jouren och lägga in mig men känner mig inte välkommen där. Enligt min läkare är det normalt att må såhär. Ändå va det hon som gav mig diagnosen efter en timmes samtal och skummande i journalen. Då har jag inte ens berättat för psyk hur jag egentligen mår.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt. ...

Drömde inatt att jag vägde ett halv kilo ifrån den absolut högsta vikten jag kan acceptera. Är nog inte jättelångt därifrån i verkligheten heller. Minns att jag vaknade och var arg på vården för att de låter mig gå upp upp upp. Uppenbarligen har jag ...

Jag har upptäckt nåt märkligt (och otäckt). Numer gillar jag inte att vara ensam. Jag vill ha pojkvän här när jag är ensam. Jag försöker att ha mina isoleringsdagar och ser fram mot dom men när de är här lider jag. Nästa steg är att inte ha dem och b...

Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha ...

Jag önskar att jag inte behövde äta. Att det fanns ett piller att ta istället. Eller att det skulle funka ändå- att leva utan att äta för jag kan inte hantera det. ...