Har just härdat genom en ångestdimma som varat hela eftermiddagen. Tog till slut atarax i hopp om att få sova bort det värsta. Har inte tagit atarax på några veckor för jag blir bara seg och trött. Tankarna finns ju fortfarande där. Visst, har jag tur somnar jag men det känns som att jag bara tillfälligt stoppar tankarna. Blir inte precis av med dem i det långa loppet.

Somnade inte denna gång. Låg platt fall under kedjetäcket och trodde jag skulle sprängas av känslor. Hela jag svämmade över värdelöshetskänslor och ren och skär dödsångest. Döden kallar på mig men jag vill ju inte dö. Tänkte på mina husdjur och smågrabbarna. Vilken musik som skulle spelas på min begravning... Fan, det gör så in i helvetes jävla ont bara att skriva om. Tårarna rinner igen. Forsar.

Så plingar telefonen. Bilder från igår läggs upp till allmän beskådan. Vad är det jag ser?! Mig själv tydligen men jag känner inte igen mig själv. Så tjock, ful och obeskrivligt vidrig. Förra sommaren kunde jag ändå stå ut med att se mig själv på kort. Vården har gjort mig ont. Fått mig själv att överäta igen. Att jag mår sämre inuti verkar ingen där bry sig om. Att bryta svält är målet för behandling. Faktum är att jag mår så gruvligt dåligt över min kropp nu att jag har svårt att ens se på den.

Men gårdagen var så lyckad för de andra. Tydligen även fast jag var med. Kanske lyckades jag dölja min ångest rätt väl även denna gång. Jag kan inte bryta tystnaden och säga ärligt vad jag tyckte om dygnet, eller berätta för någon hur den slutade för min del. Och vad som tog vid när alkoholen började lämna kroppen. Det är väl allmänt känt att tillnyktring ger ökat ångestpåslag om man hade lite Ågren innan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt. ...

Drömde inatt att jag vägde ett halv kilo ifrån den absolut högsta vikten jag kan acceptera. Är nog inte jättelångt därifrån i verkligheten heller. Minns att jag vaknade och var arg på vården för att de låter mig gå upp upp upp. Uppenbarligen har jag ...

Jag har upptäckt nåt märkligt (och otäckt). Numer gillar jag inte att vara ensam. Jag vill ha pojkvän här när jag är ensam. Jag försöker att ha mina isoleringsdagar och ser fram mot dom men när de är här lider jag. Nästa steg är att inte ha dem och b...

Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha ...

Jag önskar att jag inte behövde äta. Att det fanns ett piller att ta istället. Eller att det skulle funka ändå- att leva utan att äta för jag kan inte hantera det. ...