Det här är så fel. Det känns i hela mig. För varje dag som går kommer jag längre bort från mig själv. Igår var jag med folk jag tycker om där jag borde känna mig trygg. Fick tankar om att dö. Såg framför mig att om en tid sitter de där utan mig och tänker tillbaka hur det va när jag levde. Visade ändå ingenting utåt. Så rädd för vilka reaktioner det skulle kunna ge.

Sen jag fick min diagnos hatar jag mig själv ännu mer. Det är som att jag står utanför mig själv och ser ner på någon med diagnosen. För jag har i flera år sett ner på folk med personlighetsstörningar. Eller inte sett ner på kanske, mest tyckt att det är kört om ens personlighet är så pass avvikande från det normala att man klassificerat den i ett fack med en stämpel.

Jag har inte samma känsla för relationer som de flesta har. Bland annat är jag så känslig för slitningar i relationer hos andra att minsta lilla gnäbb mellan andra får mig att må dåligt i flera dagar.

Mina egna relationer är uppbyggda på falska fasader. Jag anpassar mig till de jag är med eftersom min känsla för vem jag är är så instabil. I sammanhang med väldigt många olika personligheter blir jag utmattad för jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är oerhört känslig för ifrågasättande av något jag gjort eller något som rör mig som person. Det skakar om hela min värld eftersom något av den lilla del av mig som faktiskt står upp och försöker hålla upp mig kanske inte är bra/rätt/ok.

Det som gör allra mest ont just nu är att jag inte kan släppa någon nära varken psykiskt eller fysiskt. Jag är så rädd för att bli ensam och övergiven att jag inte släpper in någon. För har man ingen nära kan man inte bli lämnad. Men den här självskapade ensamheten gör för ont. Så pass ont att jag inte kan leva med den.

 

anonym

22 juni 2013 21:47

Vad har du för diagnos? Är det borderline-emotionell personlighetsstörning?

N

23 juni 2013 10:22

Anonym- ja det stämmer.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten är här igen. Jag håller näsan över ytan men så mycket mer är det inte. Världen känns så mekanisk och overklig. Jag lever men jag lever inte. Döden känns lockade med dess frid men jag klarar inte av att lämna. För jag vill inte dö på riktigt. ...

Drömde inatt att jag vägde ett halv kilo ifrån den absolut högsta vikten jag kan acceptera. Är nog inte jättelångt därifrån i verkligheten heller. Minns att jag vaknade och var arg på vården för att de låter mig gå upp upp upp. Uppenbarligen har jag ...

Jag har upptäckt nåt märkligt (och otäckt). Numer gillar jag inte att vara ensam. Jag vill ha pojkvän här när jag är ensam. Jag försöker att ha mina isoleringsdagar och ser fram mot dom men när de är här lider jag. Nästa steg är att inte ha dem och b...

Jag har inte vägt mig på ett tag. För jag vågar inte. Känner att jag borde ha gått ner eftersom jag helt plötsligt fick på mig ett par byxor som inte alls satt bra tidigare. Samtidigt känner jag mig stor som ett hus när det är varmt och man måste ha ...

Jag önskar att jag inte behövde äta. Att det fanns ett piller att ta istället. Eller att det skulle funka ändå- att leva utan att äta för jag kan inte hantera det. ...